Etikettarkiv: dela

Dan Engströms berättar om valet av Creative Commons

Publicerat av

Mathias ställde frågan ”Varför dela? Varför med CC” och alla har olika svar. Jag ställer frågan till de som jag kommer åt. Idag är det Dan Engström (@DrDanEng) som svarar.

Om mitt val av Creative Commons?

De allra flesta musiker, konstnärer och författare kan inte leva på att sälja frukterna av sin kreativitet. Så är det. Men alla vill bli sedda, hörda, lästa och upplevda. Alla vill nå en publik. Man vill beröra. Kanske få en reaktion. Men man vill inte nödvändigtvis sälja.

För mig som okänd författare finns det en möjlighet här. Jag vill sprida det jag gjort på enklast möjliga sätt, minska barriären för mottagandet så mycket det bara går. Det gör jag genom att dels erbjuda mitt material gratis, dels genom att ge mottagaren möjligheten att sprida det vidare. För att öka möjligheten till att beröra erbjuder jag dessutom möjligheten för mottagaren att ändra i materialet innan det sprids vidare. Om min drivkraft inte är att jaga varje krona i försäljning är det här smartare. Creative Commons är helt enkelt ett smartare val än Copyright som man väljer av hävd. Och om min drivkraft vore att jaga varje krona i försäljning så skulle Creative Commons ändå vara smartare ur mitt perspektiv, eftersom det här sättet bygger upp en krets av intresserade, en krets som är grunden till att jag kan ta betalt för annat än kärnmaterialet. Ge bort boken, sälj t-shirten, om ni förstår. Det är nämligen inte lätt att tränga igenom bruset för att kunna börja sälja sitt kärnmaterial.

Låt mig ge ett exempel. Jag har skrivit en bok, med musik.  Om det inte vore för Creative Commons skulle den ligga som en klockren bästsäljare bland gemen i min byrålåda. Ni vet – det vore kul att skriva men det är så ohyggligt svårt att bli publicerad och den där byrålådan … tja, vem orkar lägga ner kärlek och omtanke på en historia som bara blir liggande? Men historier vill bli berättade.

Jag kan inte förklara det på annat sätt. En bra berättelse i mitt huvud kräver sin rätt att bli offentliggjord. Vid varje sådan insikt har jag tänkt något i stil med “Tack för kaffet, hur skall det gå till har du tänkt dig?” Berättelsens svar har alltid varit att “Det, käre vän, är ditt problem. Jag bara finns. Du har bara att skriva ner mig.” Men då skall man förbi en redaktör som letar efter tillräcklig bred litteratur, som säljer tillräckligt mycket. Men om berättelsen är bra då, tillräckligt bra för att förtjäna att möta en publik? Tack vare Internet och web 2.0 finns nu möjligheten. Jag låter alltså min berättelse skriva sig och slänger ut den på någon site någonstans, twittrar om den och håller tummarna. Kanske får jag reaktioner, kanske får jag synpunkter och kanske får jag en läsekrets.

Urvalet av vad du skall få läsa sköts då inte av en redaktör som letar efter det som många tycker om, utan av mottagaren själv som råkar snubbla över sidan och som letar efter något till sig själv. Vårt samlade, tillgängliga kreativa skapande kan bara bli mer varierat av det. Om berättelsen är så bra som jag tror så sprider den sig.

Vänta lite nu. Berättelsen sprider sig? Hur skall jag kunna hålla koll på mitt material om den sprider sig utanför min umgängeskrets? Gissningsvis hjälper det inte att göra som skivindustrin och begränsa eller stämma sina kunder. Mäklaren mellan upphovsman och mottagare ju tappar större delen av sin funktion. En Creative Commons-licens gör att jag som upphovsman har exakt den nivå av kontroll jag vill ha, och att den samtidigt ger dig som mottagare stor frihet att hantera materialet på ett sätt som du går igång på. Jag råkar nämligen tro att allt du gör med mitt material är bra för både dig och mig. Så allt jag och mina kompisar skriver, fotograferar, komponerar, spelar, sjunger och målar lägger vi på www.piratpensionat.se, tillgängligt för nedladdning, spridning, redigering och faktiskt nästan vad du vill. All konst har en eller flera lånade beståndsdelar. Varför inte skriva om slutet på min minimusikal “Nära till Salt” och sätta upp den själv i ungarnas skola – jag kommer och kollar!

Gillar du inte våra ackordföljder? Tycker du att dina rim hade varit bättre? Men så ändra dem då.

Vill du översätta Båtsman Bränning till Persiska? Hjälp till med det då.

Vill du sjunga in en ny text på Konrad Krabba (jag är stans polis) som hyllning till syrran på födelsedagen och lägga ut på youtube? Gör det.

Vill du sätta upp Nära till Salt som musikal på skolan? Gör det.

Vill du göra om alla våra dokument till fria format? Gör det.

Vi har nu de tekniska möjligheterna att tokenkelt sprida vårt material från byrålådan. De 99,9% av alla konstnärer och artister som inte lever på sin konst blir därmed vår egen lyckas smed. Tack vare Creative Commons kan många ta del av mitt material, jag behöver inte riskera att materialet är ute på drift, och du behöver inte riskera att jag stämmer dig bara för att du fick en cool idé vad du kunde göra med det. Någonstans i mötet mellan stor spridning och god kontroll finns nyckeln till en god upplevelse för många. Jag vill inte att du skall läsa min bok för att många andra gör det, jag vill att du kall läsa den för att du tycker om den. Och jag vill att det är du som avgör vad du skall få läsa, inte marknaden.

Power to the People.

Bilden (CC by-nc-sa) av Pernilla Bergling visar David på masten, ur Båtsman Brännings Piratpensionat.

Dan har skrivit om sitt val av Creative Commons som licenssystem för att dela sina texter tidigare. Du kan läsa om det i inlägget Vad ska du få läsa lille vän?

Varför dela? Och varför med CC?

Publicerat av

Ibland när jag pratar om Creative Commons frågar människor varför de ska dela med sig? Jag möter även detta bland forskarkollegor som undrar varför de ska sprida sina kunskaper utan belöning (genom att blogga eller använda sig av Open Access). Dessa är självklara frågor för den som är skolad i tanken om marknaden och marknadspriser. Det verkar till och med finnas en rädsla att det som ges bort utan ersättning saknar marknadsvärde och är därför mindre värdefullt. Och på en nivå stämmer detta – om vi enbart ser till direkt ekonomisk ersättning som skall utgå i varje mänsklig transaktion.

Om vi stannar i den tolkningen är allt givande sött, gulligt, mjukt i en värld av hårda ekonomiska kanter. Vi anstränger oss att bevara dessa tankar trots att vi vet att de egentligen inte stämmer. Redan 1923 publicerades The Gigt av sociologen Marcel Mauss. Hans forskning visade en värld där gåvor spelade en viktig roll i mänsklig beteende – men det handlade mycket om att skapa relationer och skulder hos andra. Den som ger har en förväntan av att få. Eftersom jag skriver detta 23 december är det en tolkning som är lätt att förstå.

Men det förklarar inte varför man online ger bort bilder, texter, arbete, filmer, musik mm till en okänd värld. Är tanken att vi kommer hjälpa till och bidra när givaren behöver något i framtiden? Knappast.

Det handlar om att se efter långsiktiga värden. Genom att ge bort sina alster (eller rättare, att utan betalning ge andra tillgång till sina verk) skapas inte direkta relationer.

Jag väljer att ge bort mycket av det som jag skapar för att öppna upp för en diskussion eller dialog med andra. Genom att inte bygga in en prisbarriär gör jag det som jag skapar mer tillgängligt för andra. Genom tillgängligheten blir jag mer synlig, genom ökad synlighet blir jag mer känd och inbjuden till att delta i fler sammanhang.

Om man vill försöka använda sig av marknadens språk så bygger jag mitt varumärke. Detta är sant, men det är en trång definition av det som jag gör.

Ett exempel: jag föreläser ofta för små grupper. Det tar lika lång tid att förbereda en föreläsning för en liten eller stor grupp men min kommunikativa genomslag är större om det som jag säger kommer ut till en större publik. När jag lägger ut mina presentationer på mitt slideshare-konto ökar jag möjligheten att andra ser mina tankar och idéer. Det ökar chansen för intressanta dialoger. Att föreläsa för en grupp med 8 studenter är bra men när några hundra ser på mina slides online känns arbetet jag lägger ner på en presentation mer värdefullt.

Jag ger inte för att jag ska få tillbaka samma sak från andra. Jag ger inte för att skapa en skyldighet hos andra. Jag ger för att sprida mina tankar.

Men varför dela under licenser?

Egentligen av samma anledning. Genom att använda mig av CC licenser ger jag andra möjligheten att sprida mitt arbete till en ännu större publik. Licenserna agerar som en signal att jag uppmuntrar spridandet. Jag vill ingå i flera dialoger med flera människor.

Om man väljer att dela med sig av sitt material är det därför självklart, för mig, att välja att hjälpa andra att sprida mitt material. Att dela med sig och samtidigt signalera ”inte sprid” är en konstigt kortsiktig strategi.

Jag märker det på mitt eget beteende. När jag hittar något som är bra, så vill jag dela med mig av det till andra. Om jag vet att det är tillåtet av upphovsmannen så blir delandet öppnare, bredare och mer glädjefylld.

Varför delar du?

Ju mer vi delar desto mer får vi tillbaka

Publicerat av

Dagens gästinlägg kommer från Cecilia Bengtsson som är skolbibliotekssamordnare i Ekerö kommun.

En aktiv nätnärvaro ger behov av kunskaper inom creative commons och ju mer vi delar med oss desto mer får vi tillbaka!

Jag använder dagligen sociala medier på olika sätt. Jag bloggar, twittrar, är på facebook, flickr och kollar på youtube med mera. Jag kommenterar, läser, tar intryck, skriver blogginlägg, infogar bilder och är en interagerare på webben. För mina elever så är deras webbnärvaro också påtaglig på fritiden och i undervisningen.

I allt detta användande och deltagande blir behoven av kunskaper inom, källkritik, upphovsrätt och creative commons påtagliga.

I min ryggsäck har jag med mig grundkunskaper i källkritik, informationssökningsprocesser och i viss mån upphovsrätt. När jag rannsakar mig själv och tänker efter om jag själv har de kunskaper som behövs och krävs i dagens informationssamhälle så blir mitt svar att jag inte känner mig så rustad som jag borde vara.

För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att erhålla de pusselbitar som jag tycker mig saknar och jag valde att fokusera på ett par saker.

Jag kommer att delta på.se|Webbstjärnan kurs om Källkritik, upphovsrätt och licenser på nätet den 18 november.

Tillsammans med mina skolbibliotekskollegor i Ekerö kommun kommer vi att genomföra två interna workshops om källkritik, upphovsrätt och informationskompetens för att lära av varandra och delge tips och idéer till varandra.

Den tredje saken som jag bestämde mig för att genomföra är att jag har gjort min egen blogg till en cc-blogg. Det innebär att jag har en licens på min blogg där det står ”Cecilia Bengtsson blogg is licensed under a Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika” Det innebär att jag delar med mig av innehållet på bloggen. Vem som helst får använda materialet och till och med göra om text och bilder men inte i kommersiella syften och jag vill ha ett erkännande eller med andra ord ett tack från den som använt mitt material. Jag vill helt enkelt dela med mig och att andra ska kunna använda sig av mina erfarenheter. Anne-Marie Körling skriver att sharing is caring, jag nickar och instämmer.

För att få kunskaper om creative commons har jag bland annat läst ”Upphovsrättsguiden” från Skolverket. Jag följer också regelbundet bloggen http://www.creativecommons.se/ Gillar till exempel filmerna där Mathias Klang förklarar och berättar mer om creative commons.

Kulturen att dela med sig tilltalar mig mycket. Jag vet att det finns så otroligt mycket att lära av varandra och genom att ge så får jag mycket tillbaka. Att göra min blogg till en by-nc-sa blogg är därför lika mycket en bildningsresa som en inställning för mig.

Cecilia Bengtsson, skolbibliotekssamordnare i Ekerö kommun

Börja prata Creative Commons tidigt

Publicerat av

Ett gästinlägg av Christina Löfving, lärare och IT-pedagog som bloggar på Itmamman.

—

Som flitig bloggare och uppmuntrare av publicering på nätet, har jag länge propagerat för att man ska använda material som har CC-licens. Livet blir så mycket enklare då. En illustartion till en text kan någon annan ge mig och som tack hänvisar jag artigt och ger upphovsmannen cred.

Watching Bamse on the big screen av Kristofergustafsson bearbetad av Kristina Alexanderson CC (by,nc, sa)

Men. Det finns ett men. Det är jobbigt att hänvisa efter konstens alla regler. Länka till namnet på bilden, till upphovsmannen, skriva vilken av alla CC-licenser som gäller – ja, det är jobbigt. Därför struntar en del i det. Det jag märker bland elever och lärare i skolan som har upptäckt fria bild- och musiksidor på nätet är att de ofta nöjer sig med att det är fritt material. De tackar inte för maten. De bara äter. Och då faller tanken med att lägga ut sitt material under CC-licens.

För ett tag sedan upptäckte jag att allt mitt material rasslade in på en biblioteksblogg med hjälp av rrs. Inte förkortade versioner av mina blogginlägg som kunde ha gett klick in på min blogg genom en Läs mer-länk, utan bara taget. Hade biblioteksbloggarna frågat om jag ville hjälpa dem att ge dem innehåll, hade jag antagligen känt mig glad och smickrad, men nu kändes det som att komma på någon med att ta det som jag arbetat fram.

Det här med att ta utan att tänka på den som lagt ner jobb på att göra något, är inte vidare trevligt. Folk drar öronen åt sig och håller på sitt. Jag gjorde det.

Så hände det sig att jag följde Sweden Social Web Camp på håll genom Twitter. Via den kanalen kunde jag lyssna när Joakim Jardenberg, Kristina Alexanderson och Johan Grafström pratade om det här med att dela med sig. Jag tyckte de var så kloka. Plötsligt kände jag en stor tacksamhet över allt jag får ut av nätet, både när det gäller samtal, bilder och annat. Jag är en användare. Varför håller jag då så hårt på det som är mitt? Varför blir jag irriterad när andra vill använda det?

Det var så tanken på att licensiera hela min blogg under CC föddes. Om jag har en tydlig stämpel på sidan, vet folk vad som gäller: Jag vill att du använder. Jag vill ha erkännande.

Ju mer vi pratar om detta, desto mer kommer det gå upp för folk vad CC betyder. ”Inte ta utan att tacka.” Det kan ta tid att pränta in, men det kommer att gå. Om inte, kanske det kan dyka upp något om det i ett kommande nummer av Bamse? Vinklingen känns passade i en tidning om en björn som vill att alla ska vara snälla mot varandra.

Börja prata CC-licens tidigt. Börja prata om det i skolan.

—

Klippet från Sweden Social Webcamp.