Börja prata Creative Commons tidigt

Ett gästinlägg av Christina Löfving, lärare och IT-pedagog som bloggar på Itmamman.

Som flitig bloggare och uppmuntrare av publicering på nätet, har jag länge propagerat för att man ska använda material som har CC-licens. Livet blir så mycket enklare då. En illustartion till en text kan någon annan ge mig och som tack hänvisar jag artigt och ger upphovsmannen cred.

Watching Bamse on the big screen av Kristofergustafsson bearbetad av Kristina Alexanderson CC (by,nc, sa)

Men. Det finns ett men. Det är jobbigt att hänvisa efter konstens alla regler. Länka till namnet på bilden, till upphovsmannen, skriva vilken av alla CC-licenser som gäller – ja, det är jobbigt. Därför struntar en del i det. Det jag märker bland elever och lärare i skolan som har upptäckt fria bild- och musiksidor på nätet är att de ofta nöjer sig med att det är fritt material. De tackar inte för maten. De bara äter. Och då faller tanken med att lägga ut sitt material under CC-licens.

För ett tag sedan upptäckte jag att allt mitt material rasslade in på en biblioteksblogg med hjälp av rrs. Inte förkortade versioner av mina blogginlägg som kunde ha gett klick in på min blogg genom en Läs mer-länk, utan bara taget. Hade biblioteksbloggarna frågat om jag ville hjälpa dem att ge dem innehåll, hade jag antagligen känt mig glad och smickrad, men nu kändes det som att komma på någon med att ta det som jag arbetat fram.

Det här med att ta utan att tänka på den som lagt ner jobb på att göra något, är inte vidare trevligt. Folk drar öronen åt sig och håller på sitt. Jag gjorde det.

Så hände det sig att jag följde Sweden Social Web Camp på håll genom Twitter. Via den kanalen kunde jag lyssna när Joakim Jardenberg, Kristina Alexanderson och Johan Grafström pratade om det här med att dela med sig. Jag tyckte de var så kloka. Plötsligt kände jag en stor tacksamhet över allt jag får ut av nätet, både när det gäller samtal, bilder och annat. Jag är en användare. Varför håller jag då så hårt på det som är mitt? Varför blir jag irriterad när andra vill använda det?

Det var så tanken på att licensiera hela min blogg under CC föddes. Om jag har en tydlig stämpel på sidan, vet folk vad som gäller: Jag vill att du använder. Jag vill ha erkännande.

Ju mer vi pratar om detta, desto mer kommer det gå upp för folk vad CC betyder. ”Inte ta utan att tacka.” Det kan ta tid att pränta in, men det kommer att gå. Om inte, kanske det kan dyka upp något om det i ett kommande nummer av Bamse? Vinklingen känns passade i en tidning om en björn som vill att alla ska vara snälla mot varandra.

Börja prata CC-licens tidigt. Börja prata om det i skolan.

Klippet från Sweden Social Webcamp.

.SE:s motiv till att välja Creative Commons

Ett gästinlägg av Anne Marie Eklund-Löwinder, som arbetar på .SE som ansvarar för Internets svenska toppdomän .se, med registrering av domännamn samt administration och teknisk drift av det nationella domännamnsregistret. .SE:s finansiella överskott används för att finansiera fortsatt utveckling av Internet i Sverige.

En av .SE:s viktigaste värderingar är vi vill ha öppenhet och att vi delar med oss. Vi delar också med oss av vår kunskap om Internet. Det är vår övertygelse att öppet flöde av information och öppna standarder bidrar till långsiktigt stabil och skalbar utveckling av Internet och tjänster på Internet.

Vi har sedan länge haft en oskriven regel om våra ambitioner att dela med oss. .SE utvecklar system, programvaror och skriver eller ger ut publikationer för olika syften och ändamål. Ibland är det med syftet att förbättra inom vår egen verksamhet, ibland är det för Internetkollektivets fromma. Beroende på vilket syftet är behöver vi bestämma hur materialet ska hanteras, om vi ska använda det själva eller om vi fritt ska dela med oss av det till omvärlden. För att formalisera rutinerna kring när vi fritt ska dela med oss till andra så skrev vi ner villkoren för detta så att vi har en rutin som används för att fatta beslut i sådana frågor.

I februari 2009 tog.SE:s ledning beslut om vilka licenser som ska användas för dels utveckling av kod och dels för publikationer och motsvarande dokument på .SE. Valet för den senare kategorin föll på Creative Commons.

När det gäller Creative Common finns det ett antal olika licenstyper som kan användas. Dessa skiljer sig åt i fråga om hur frikostigt andra får återanvända materialet.

I allmänhet använde vi på .SE Creative commons licensen som på svenska heter Erkännande-Ickekommersiell 2.5 Sverige. I kort sammanfattning innebär det tillåtelse att dela, dvs. att kopiera, distribuera och sända verket, samt att remixa, dvs. tillåtelse att skapa bearbetningar under vissa villkor och förbehåll. Var och en bör förstås välja licensversion efter sina egna bevekelsegrunder. Vi kan i alla fall glädja oss åt att engagerade personer har tagit flera av våra publikationer och översatt till andra språk.

Vad ska du få läsa lille vän?

Ett gästinlägg av Dan Engström, @konradkrabba från piratpensionat.se om hans motiv till att välja Creative Commons som licenssystem för sina verk. 
 
Dessa eviga byrålådor. Fulla av allsköns bråte. Nåväl, ut med skiten på golvet, här skall städas upp. Med ett brak landar mitt liv på hemmakontorets matta i form av en hög med smutsiga, trasiga, odefinierbara prylar. Ett gammal gummiband som fastnat i det där gulliga suddgummit som en gång luktade hallon. Postgiroblanketter till ett konto jag inte ens har kvar. En dammig näsduk med en grågrön fläck. Minst tre miniräknare som jag aldrig lyckades förstå. Trettiofyra Rubel. Ett urblekt kvitto, troligen på en av miniräknarna. Det enda som inte verkar finnas i högen är en fungerande penna.
 
Ibland är det där en fysisk aktivitet. Ja, alltså, att man faktiskt sitter där på knä och gör jobbet. Blir dammig om händerna. Får en säck med prylar som man inte vill slänga men inte vet var man skall lägga. Men ibland är det en mental övning. Man behöver tömma den där mentala byrålådan, full med gammalt skräp, för den är faktiskt inte så lockande att skriva för. Säkert har många med mig haft den inställningen länge – det vore kul att skriva men det är ohyggligt svårt att bli publicerad och den där mentala byrålådan … tja, vem orkar lägga ner kärlek och omtanke på en historia som bara blir liggande?
 
Men vet ni, historier vill bli berättade. Jag kan inte förklara det på annat sätt. En bra berättelse i mitt huvud kräver sin rätt att bli offentliggjord. Vid varje sådan insikt har jag tänkt något i stil med ”Tack för kaffet, hur skall det gå till har du tänkt dig?” Berättelsens svar har alltid varit att ”Det, käre vän, är ditt problem. Jag bara finns. Du har bara att skriva ner mig.” Men då skall man förbi en redaktör som letar efter tillräcklig bred litteratur, som säljer tillräckligt mycket. Men om berättelsen är bra då, tillräckligt bra för att förtjäna att möta en publik? Tack vare Internet och web 2.0 finns nu möjligheten. Jag låter alltså min berättelse skriva sig och slänger ut den på någon site någonstans, twittrar om den och håller tummarna. Kanske får jag reaktioner, kanske får jag synpunkter och kanske får jag en läsekrets. Urvalet av vad du skall få läsa sköts då inte av en redaktör som letar efter det som många tycker om, utan av mottagaren själv som råkar snubbla över sidan och som letar efter något till sig själv. Vårt samlade, tillgängliga kreativa skapande kan bara bli mer varierat av det. Om berättelsen är så bra som jag tror så sprider den sig.
 
Vänta lite nu. Berättelsen sprider sig? Hur skall jag kunna hålla koll på mitt material om den sprider sig utanför min umgängeskrets? Gissningsvis hjälper det inte att göra som skivindustrin och begränsa eller stämma sina kunder. Mäklaren mellan upphovsman och mottagare ju tappar större delen av sin funktion. Du som hittat till Creative Commons sverigesida vet att en Creative Commons-licens gör att jag som upphovsman har exakt den nivå av kontroll jag vill ha, och att den samtidigt ger dig som mottagare stor frihet att hantera materialet på ett sätt som du går igång på. Jag råkar nämligen tro att allt du gör med mitt material är bra för både dig och mig. Så allt jag skriver lägger på www.piratpensionat.se, tillgängligt för nedladdning, spridning, redigering och faktiskt nästan vad du vill. All konst har en eller flera lånade beståndsdelar. Varför inte skriva om slutet på min minimusikal ”Nära till Salt” och sätta upp den själv i ungarnas skola – jag kommer och kollar!
 
Vi har nu de tekniska möjligheterna att tokenkelt sprida vårt material från den dammiga högen på golvet. Tack vare Creative Commons behöver jag inte riskera att materialet är ute på drift, och du behöver inte riskera att jag stämmer dig bara för att du fick en cool idé vad du kunde göra med mitt material. Någonstans i mötet mellan stor spridning och god kontroll finns nyckeln till en god upplevelse för många.
 
Power to the People.

Det finns ingen anledning att inte gå CC

Vi på Creative Commons har öppnat upp för att ta emot gästinlägg om dina tankar, erfarenheter av att använda Creative Commons, som får första gästbloggare är Dr PO, en logistikforskare, som bloggar på Third opinon. Det här är en utökad version av P.O Arnäs inlägg Nu är jag också CC .

Jag har följt Kristina Alexandersons inlägg om Creative Commons med stort intresse och jag har sedan jag började blogga för snart ett år sedan konsekvent använt CC-licensierade bilder. Men jag har inte reflekterat över vad mina egna texter skulle kunna användas till.  Att någon skulle vilja referera/citera mig. Inte förrän nu.

För en tid sedan blev ett av mina inlägg översatt till ett annat språk utan att jag hade blivit tillfrågad. Min första reaktion var förvåning, lite smickrad, men mest förbryllad. Jag skrev ett inlägg ofrivilligt publicerad på ryska där jag berättade om vad som hade hänt. I kommentarerna till inlägget fick jag kontakt med översättaren och alla frågetecken rätades så småningom ut. Hans översättning var inte illa ment och saknade kommersiellt syfte.

Under resans gång hade jag många samtal på Twitter om hur man borde agera när man ställs inför liknande situationer. Jag fick många råd. Allt från att växla upp till full konflikt till att rycka på axlarna och gå vidare. Det fanns många uppfattningar men få svar.

Jag kommer från forskningsvärlden där plagiat är en career-breaker och där citat- och referenshantering är en del av hantverket. Om ett eller flera vetenskapliga verk bidrar till att skapa ett annat vetenskapligt verk (vilket är så det går till) gäller det att referera och att referera snyggt. Man tar helt enkelt inte formuleringar och bilder från någon annan utan att ange källa. Sunt förnuft och vanligt hyfs.

Eftersom jag själv använder en hel del bilder som är CC-licensierade funderade jag på om jag – som bloggar privat för mitt eget höga nöjes skull – skulle ha något att förlora på att licensiera min blogg under CC. Den berömda kärnan i pudeln var naturligtvis frågan om huruvida det är OK att själv använda CC-material och samtidigt hävda rättigheter. Jag bestämde mig för det som alla forskare inom ekonomi och företagande gör vid en dylik situation. Jag ritade ett fyrfältsdiagram.

CC-matris av P.O Arnäs CC (by)

Att inte använda andras CC-material och att samtidigt inte ”dela” [heller släppa något] är på sitt sätt OK. Men väldigt tråkigt. Hela nätkulturen bygger ju på att information delas, stöps om, kombineras och transformeras till något nytt.

Att använda andras CC-material men själv hålla på sitt är hyckleri. Det är tillåtet med inte särskilt snyggt. Inget för mig.

Att bara bjuda utan att själv dra nytta av andras material är också underligt, fast åt ”rätt” håll. Det blir en envägskommunikation som inte ger givaren särskilt mycket (annat än glädjen att få glädja).

Att ge och ta material på samma villkor är annorlunda. Den som blir citerad/refererad får cred och blir (förhoppningsvis) smickrad och nöjd av publiceringen. Kreatörens namn får spridning. Dessutom är det ju så att ju mer cred man ger andra, desto mer cred får man själv. En generell CC-kultur leder till en positiv uppåtspiral. Bra karma, helt enkelt.

Valet är för mig självklart. Jag vill fortsätta använda de grymma CC-bilderna som jag hittat online. Jag ville också att någon skulle kunna översätta ett av mina inlägg utan att jag skulle ropa ”plagiat”. Ju mer jag öppnar upp – desto fler kan tänkas vilja använda mina alster. Och det är av godo. Jag bloggar privat men gränserna mellan det digitala livet, det privata livet och yrkeslivet håller på att suddas ut. Jag är ju samma person oavsett om jag skriver ett blogginlägg, sitter på ett jobbmöte eller åker till IKEA med familjen. En god karma inom ett område påverkar även de andra. Det tror jag i alla fall…

Jag beslutade mig för att licensiera min blogg som CC BY-SA. (det betyder att jag ska ha cred och att eventuella omarbetningar skall ha samma licens som originalet).

NC (non-commercial) är svårt att avgöra eftersom var och varannan blogg har annonser idag. SA (Share Alike), däremot, såg jag som en ”vanligt hyfs”-klausul.

Som jag ser det finns det som privatbloggare ingen anledning att INTE CC-licensiera sig. Du kan på sikt öka din läsarskara och du får cred av alla som använder dina alster.

Du vill ju inte vara den som tar men aldrig bjuder igen, eller hur?