Författararkiv: Jonas Bäckelin

Låt inte teknikens potential gå förlorad

Publicerat av

Det här inlägget är en återpublicering av ett av Mathias Klangs gästinlägg Vem tänker på skolan och biblioteken som publicerades på Stjärnkikarna den 18 november 2009. Ett av de bästa inlägg jag har läst om varför Creative Commons behövs.

Kristina Alexanderson 2010-09-07

***

Det finns en fantastisk film på YouTube av antropologen Michael Wesch Web 2.0 … The Machine is Us/ing Us. På mindre än fem minuter fångar hur vi har gått från tryckt media, till webben, till sociala medier. Från att vara kulturkonsumenter till att bli producenter i den största dialogen någonsin. En förändring som faktiskt har potential att förändra ALLT.

Detta är stora ord och ni har säkert hört det förut. Ni är kanske, som jag, lätt cyniska och tänker att det inget nytt under solen, och varför ska människor alltid överdriva betydelsen av ny teknologi?

Anledning till er skepsis är antagligen att ni är för nära sanningen. Det är därför kan ni sitta med laptop i knät, mobilen i fickan och samtidigt vara teknikskeptiker. Ni är inte de första…

Ny teknologi skapar en ny ordning

I Viktor Hugo’s fantastiska roman Ringaren i Notre Dame från 1831 finns en ödesmättad scen där ärkediakon Frollo tittar ut på katedralen från sitt tjänsterum. Hugo skriver:

”…the archdeacon gazed at the gigantic edifice for some time in silence, then extending his right hand, with a sigh, towards the printed book which lay open on the table, and his left towards Notre-Dame, and turning a sad glance from the book to the church,–”Alas,” he said, ”this will kill that.”…”

Hugo förstod och ville förklara att ny teknologi ersätter en gammal ordning. Kyrkan (den gamla ordningen) en maktbyggnad av sten som inte skulle kunna stå emot boken (det tryckta ordet (det fria ordet)). Men samtidigt som Hugo förstod detta så missade han, eller valde att inte se, att teknikutvecklingen fortsatte efter boken. Han deltog aktivt i bygget av upphovsrätten baserat på en analog verklighet. Samma system som vi nu försöker pressa in i vår digitala värld.

Ett arv från den analoga världen

Upphovsrättens har sin grund ligger i den analoga världen. Den har sina rötter i en värld där kopiering var tekniskt svårt, dyrt och ibland nästintill omöjligt. En värld där det fanns klara skillnader mellan original och kopia. I en värld som lägger ett enormt värde i ett original men inget värde till en kopia som föreställer samma sak.

Genom upphovsrätten skapades ett system som gav ensamrätter till skaparen. De förhindrade andra från att använda verk utan lov. För att mildra detta skapades undantag och system som gjorde att skolor och samhälle kunde på ett enklare sätt använda verken och bedriva undervisning på ett vettigt sätt.

I denna analoga värld var upphovsrätten inte hotad eftersom det var svårt eller omöjligt att göra intrång i andras rättigheter. Men inget varar för evigt och teknikutvecklingen rullade långsamt vidare. I och med teknologiutvecklingen gick kostnaden för att tillverka kopior (nästintill identiska eller identiska) gick ner, kostnader för utrustningen gick ner, kostnader för kommunikation gick ner, datorkapacitet och datakraft gick upp.

Skolan drabbas hårdast

Teknologiutvecklingen har suddat ut skillnaden mellan original/kopia. Idag har vi tagit bort de spärrar tid/geografi utgjorde för kommunikation. Vi har skapat en värld där flerparten kan delta i skapande av den gemensamma kulturen. Och det gör vi som aldrig förr. Vi skriver, filmar, facebookar, tar bilder, skapar musik… kort sagt ingår vi i en dialog som skapar samhället. Men nu när vi har fått verktygen för att kunna delta riskerar vi att förhindras genom en allt starkare upphovsrätt. För varje teknisk spärr som faller finns ett intresse att skapa artificiella juridiska hinder istället… men varför?

Måste inte samhällsnyttan av dialogen, delaktigheten och lärandet ha företräde framför den enskildes absoluta ägande? Om vi förlorar möjligheten att använda teknikens verktyg kommer endast den laglydiga delen av samhället skadas… den offentliga delen kommer att skadas. Och skolan kommer att drabbas hårdast genom misslyckade kommunikationsförsök och bristande relevans till barn och ungdomars vardag och framtid.

I ett samhälle där vi alla deltar i ”den största dialogen, utbytet av erfarenheter, kunskaper, bilder etc. någonsin där måste också upphovsrätten reformeras, och anpassas till den teknologi som är en del av vår vardag. Men så har inte skett, utan i stället sker det åtstramningar och debatten handlar om pirater, och intrång, varför är det så? Jo, för att förhindra missbruk av det upphovsrättsliga systemet. Idén är att när de fysiska spärrarna försvinner behövs juridiska spärrar. Det som blir tekniskt möjligt blir juridiskt fel.

Vem tänker på skolan och biblioteken?

Världen fokuserar på pirater, men vem tänker på skolan och biblioteken? Vem tänker på oss som skall kommunicera med en generation som är födda med webben ”i blodet”.

Lärare kommunicerar över generationsgränser. Illusionen är att det är vi som kan som skall hjälpa de som inte kan förstå, lära, mogna, växa… tänka. Men att kommunicera med barn och ungdomar utan den infrastruktur som de är vana vid är att sätta allt för stora hinder i vägen för lärandet. Det är ett missbruk av den potential som tekniken erbjuder.

Det går inte att på ett enkelt sätt reformera upphovsrätten i tid, för teknologin är redan här. Skolor och skapare behöver kunna använda tekniken nu. Fram till att balansen återställs behövs olika lösningar och en sådan lösning handlar om att använda sig av licenser. Det största licenssystemet idag heter Creative Commons (CC).

Eftersom CC hjälper de som skapar upphovsrättsligt skyddat material att dela med sig så finns det nu enorma mängder med texter, bilder, filmer mm som lärare kan använda i sin utbildning utan att behöva oroa sig över att de gör något fel eller riskerar att bryta mot upphovsrätten. Ett exempel är just Weschs film. Det handlar inte om att överge upphovsrätten utan att finna ett sätt där teknikens potential inte går förlorad för de som vill använda den.

—

En liten not

Hugo var enormt aktiv inom den internationella upphovsrättsliga diskussionen (Läs gärna Eva Hemmung Wirténs fantastiska bok No Trespassing) och därmed är han en nyckelfigur i det som är ett av vår tids mest omdiskuterade problem tillföljd av teknologi utvecklingen.

Creative Commons ett hemligt sällskap eller en genväg till bilder

Publicerat av

Dagens gästbloggare är Rebecka Gustafson, nybliven student från samhällsvetenskapligt program på Enskilda Gymnasiet, berättar i sitt gästinlägg om historien hur Creative Commons blir hennes genväg till att hitta bilder till Webbstjärnan webbplats.

—

Bev's Grrday Cupcakes by abakedcreation cc (by, nc, nd)

Bev’s Grrday Cupcakes by abakedcreation CC (by, nc, nd)

En hemsida är ingenting utan innehåll. Jaha tänker vissa och skriver lite text. Men på internet är en text inte mycket utan bilder, utan något som fångar besökarens uppmärksamhet och håller blicken kvar tillräckligt länge för att upptäcka texten.

Under sommaren har jag jobbat med att förnya en hemsida och en av mina uppgifter har varit att hitta bilder att komplettera texterna med. Men inte vilka bilder som helst, vi skulle använda bilder licenserade under Creative Commons.

Till en början var jag föga imponerad. Det var jobbigt att leta sig igenom Flickr:s aldrig sinande utbud utan att garanteras ens ett par användbara bilder. Det var omständigt att skriva erkännanden, hålla reda på vilken förkortning som hör till vilken licens och att slutligen länka all information tillbaka till källan. Jag kände hur mitt tålamod minskade i takt med de sidor med bilder jag betade av.

Relatera till bilden

Men så kom vändningen, den ni visste skulle komma för annars skulle jag aldrig skriva den här texten. Någonstans bland alla ratade bilder började jag hitta bra bilder, bilder med ett budskap. Och egentligen behövde budskapet inte vara särskilt sammankopplat med texten bilden skulle placeras med. Det viktiga var att bilden skapade ett intresse hos mottagaren.

De flesta människor som ser en text tillsammans med en bild tror automatiskt att dessa två element har något gemensamt – och skapar då själv en gemensam nämnare även om den från början inte är självklar. Så trots att jag bara valde en bild för att den var ”fin” och inte hade så mycket mer tanke bakom det hela, så kommer någon annan ändå göra en ganska logisk koppling mellan bild och text.

Kärlek, frihet och attribut

Insikten att bilderna inte behöver vara relevanta så länge de är intressanta fick mig att sluta söka på ord som ”Skolor” och ”barn” och istället söka på begrepp som FRIHET och KÄRLEK. Vill man göra det hela extra spännande kan man dessutom välja ”Interesting” istället för ”Relevant” i vänstra hörnet på Flickr.

I samma veva började jag även lära mig licenser och förkortningar vilket gjorde det lättare att göra erkännanden (Det tar fortfarande tid, men det hör till. Antingen lägger man ner tid på att skriva attribut eller så är man utan bild. Ett enkelt val). Jag hade kommit över den berömda tröskeln, sett slutet av tunneln, lärt mig cykla. Ja, ni fattar.

Bilden leder till texten

Nu är Creative Commons ett hemligt sällskap, som jag fått tillgång till, en genväg till bilder. Det är underbart att inte behöva oroa sig för Upphovsrätt och tillstånd hit och dit. Det är underbart att kunna ge texter på nätet en ny dimension i form av bilder. Men det allra bästa just nu är min senaste upptäckt på Flickr. Nämligen användaren ”abakedcreation” och bilderna på hennes fantastiska cupcakes. Jag kan inte sluta titta på dem och vill allra helst använda ALLA till hemsidan, som jag jobbar med.

Och jag tänker i min egen lilla enfaldiga värld att om jag inte kan sluta titta på dessa bilder – ja då gäller det alla andra också. Och om man vill stanna på sajten för att bilderna är fina kanske man passar på att läsa texterna också.

Tips!

-Gör koncept av dina bilder. Hittar du en användare som har bilder du gillar licenserade under CC – använd flera av dessa bilder och skapa en röd tråd. Kristina Alexanderson gör exempelvis det i sina powerpoints om webben i skolan. Det skapar ett större sammanhang och därmed ett intresse för något mer än själva innehållet.

-Think outside the box. Använd inte självklara ord när du söker efter bilder på Flickr – sök istället på bredare begrepp som ger mottagaren större möjlighet att associera och relatera. Tänk symboler och liknelser hellre än illustrationer.

-Du kommer sällan hitta det du letar efter, men har du tålamod kommer du förmodligen hitta något mycket bättre.

Kulturhistorisk händelse: Nasty Old People på SVT

Publicerat av

Förra året släppte Hanna Sköld en bomb i form av den första svenska långfilmen under en Creative Commons BY-NC licens. Filmen Nasty Old People (info imdb) finns tillgänglig för laglig nedladdning, har spelats runt om i världen och nu får den sin premiär på SVT.

Nu på 2 september kommer Frizon 2010: Nasty Old People kl 22:45 spelas filmen på SVT2.

Svensk långfilm från 2009. Mette är 19 år och har varit nynazist sen hon var tretton. Hon jobbar på hemtjänsten och ser efter några pensionärer. Hon bryr sig inte om hur hon lever tills hon en dag svårt misshandlar en man. När hon vaknar upp dagen efter inser hon att något är fel. Manus och regi: Hanna Sköld. I rollerna: Febe Nilsson, Karin Bertling, Anna Nevander, Torkel Petersson, Håkan Jeppsson, m.fl.

Om du inte orkar vänta så länge – eller vill bara ha den hemma så finns den som sagt tillgänglig – på filmens hemsida står det:

Nasty Old People is available to download as a torrent file from either THE PIRATE BAY or by using THIS LINK if your ISPs don’t like TPB. And, please support us by using any of these options!

Genom licensieringen visar Hanna att det finns gångbara alternativ till den etablerade kulturskapande och spridande. Trots att filmen finns tillgänglig gratis för alla så köps filmen och nu visas på traditionell svensk TV.

Missa inte denna kulturhistoriska händelse!

Tips för dig som vill använda CC-bilder

Publicerat av
Dagens gästbloggare är Johan Carlström, som jobbar till vardags på Riksantikvarieämbetet med verksamhetsutveckling, K-samsök och Kringla och twittrar som sig själv på @carlstr.

NMA.0028732 by Nordiska museet, on Flickr

NMA.0028732 by Nordiska museet Foto KW Gullers

Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License

Jag kom i kontakt med Creative Commons-licenser första gången kring 2007 och har med intresse följt utvecklingen. I år tycker jag att det har lossnat ordentligt, både gällande medvetenheten kring CC och konkreta exempel. Utgår jag ifrån min egen bransch, kulturarvsbranschen (där bl a musser, bibliotek och arkiv ingår) så händer det en hel del, det kommer fler och fler konkreta exempel och flera är på gång. Institutionerna sitter på en guldgruva och vi har allt att vinna på att tillgängliggöra detta material och uppmuntra till återanvändning på ett tydligt sätt. Att Creative Commons dessutom, likt internet, är globalt är såklart även positivt.

Även min egen arbetsgivare, Riksantikvarieämbetet, jobbar internt med frågorna vilket har resulterat i en ny intern bildpolicy som kommer att implementeras under hösten/vintern.

Några exempel

Historiska museet har märkt upp alla sina bilder med Creative Commons och Nordiska museet har lagt ut äldre bildmaterial under olika varianter av CC på Flickr (dock ej inom ramen för Flickr Commons *).

Idag finns ingen möjlighet att märka upp material med utgången skyddstid i Flickr (Flickr Commons undantaget) och Nordiska har i dessa fall valt CC Erkännande. Kanske inte den ultimata lösningen (CC förutsätter som bekant att materialet faller inom upphovsrätten) men i o m att de valt den mest fria CC-licensen så är det så nära man kan komma idag. Förhoppningsvis kommer CCs nya Public Domain Mark att underlätta och förhoppningsvis kommer även Flickr m fl att stödja denna.

CC och jag

För egen del så sträcker sig mitt användande av CC till att jag märker upp mina bilder på Flickr med olika licenser. Jag använder generellt Erkännande-IckeKommersiell, jag tycker att DelaLika och IngaBearbetningar är för krångliga för den som vill använda mina bilder. Även IckeKommersiell väcker en del frågor och förklaringen till mitt val är att jag lägger ner en del tid på att komponera och bearbeta bilderna och vill du tjäna pengar på dem så får du fråga först. Detta kan dock komma att förändras, detta är en process för mig med. 🙂

Jag är även en flitig användare av CC-bilder på jobbets bloggar (K-blogg och K-samsöks blogg) och är alltid noggrann med att länka tillbaka till källan om möjligt. Dels för att uppmärksamma upphovsmannen att bilder används (förutsatt att någon klickar på länken), och dels för att underlätta för användaren att hitta flera bilder av samma fotograf.

Man kan ha en viss förståelse för att man inte vill eller orkar leta rätt länkar, licenser osv att lägga in på rätt ställe, kanske skriver man bara ”foto licensierat under Creative Commons” el dyl. Detta är tråkigt, dels för att upphovsmannen inte får cred, dels för att det omöjliggör vidare återanvändning av bilden i o m att man inte vet vilken licens som gäller. Det finns dock sätt som förenklar det hela…

Dagens länktips

Använder man bilder från Flickr samt ett CMS med möjlighet att lägga in HTML (t ex WordPress) så finns det ett bra tredjepartsverktyg som heter ImageCodr (tack @Dr_PO för tipset) som skapar HTML-kod utifrån en länk till en bilds Flickr-sida med licens, fotograf och länkar. Toppenbra! 🙂 Jag önskar att det fanns något liknande för Wikimedia Commons-material, eller det kanske finns?

Det kommer att bli en intressant höst, det är jag övertygad om.

—

*Flickr Commons är en del av Flickr där institutioner kan ladda upp foton där skyddstiden har gått ut eller där man avsäger sig rättigheterna till materialet. Riksantikvarieämbetet bidrar med bilder sedan mars 2009.

Börja prata Creative Commons tidigt

Publicerat av

Ett gästinlägg av Christina Löfving, lärare och IT-pedagog som bloggar på Itmamman.

—

Som flitig bloggare och uppmuntrare av publicering på nätet, har jag länge propagerat för att man ska använda material som har CC-licens. Livet blir så mycket enklare då. En illustartion till en text kan någon annan ge mig och som tack hänvisar jag artigt och ger upphovsmannen cred.

Watching Bamse on the big screen av Kristofergustafsson bearbetad av Kristina Alexanderson CC (by,nc, sa)

Men. Det finns ett men. Det är jobbigt att hänvisa efter konstens alla regler. Länka till namnet på bilden, till upphovsmannen, skriva vilken av alla CC-licenser som gäller – ja, det är jobbigt. Därför struntar en del i det. Det jag märker bland elever och lärare i skolan som har upptäckt fria bild- och musiksidor på nätet är att de ofta nöjer sig med att det är fritt material. De tackar inte för maten. De bara äter. Och då faller tanken med att lägga ut sitt material under CC-licens.

För ett tag sedan upptäckte jag att allt mitt material rasslade in på en biblioteksblogg med hjälp av rrs. Inte förkortade versioner av mina blogginlägg som kunde ha gett klick in på min blogg genom en Läs mer-länk, utan bara taget. Hade biblioteksbloggarna frågat om jag ville hjälpa dem att ge dem innehåll, hade jag antagligen känt mig glad och smickrad, men nu kändes det som att komma på någon med att ta det som jag arbetat fram.

Det här med att ta utan att tänka på den som lagt ner jobb på att göra något, är inte vidare trevligt. Folk drar öronen åt sig och håller på sitt. Jag gjorde det.

Så hände det sig att jag följde Sweden Social Web Camp på håll genom Twitter. Via den kanalen kunde jag lyssna när Joakim Jardenberg, Kristina Alexanderson och Johan Grafström pratade om det här med att dela med sig. Jag tyckte de var så kloka. Plötsligt kände jag en stor tacksamhet över allt jag får ut av nätet, både när det gäller samtal, bilder och annat. Jag är en användare. Varför håller jag då så hårt på det som är mitt? Varför blir jag irriterad när andra vill använda det?

Det var så tanken på att licensiera hela min blogg under CC föddes. Om jag har en tydlig stämpel på sidan, vet folk vad som gäller: Jag vill att du använder. Jag vill ha erkännande.

Ju mer vi pratar om detta, desto mer kommer det gå upp för folk vad CC betyder. ”Inte ta utan att tacka.” Det kan ta tid att pränta in, men det kommer att gå. Om inte, kanske det kan dyka upp något om det i ett kommande nummer av Bamse? Vinklingen känns passade i en tidning om en björn som vill att alla ska vara snälla mot varandra.

Börja prata CC-licens tidigt. Börja prata om det i skolan.

—

Klippet från Sweden Social Webcamp.

.SE:s motiv till att välja Creative Commons

Publicerat av

Ett gästinlägg av Anne Marie Eklund-Löwinder, som arbetar på .SE som ansvarar för Internets svenska toppdomän .se, med registrering av domännamn samt administration och teknisk drift av det nationella domännamnsregistret. .SE:s finansiella överskott används för att finansiera fortsatt utveckling av Internet i Sverige.

—

En av .SE:s viktigaste värderingar är vi vill ha öppenhet och att vi delar med oss. Vi delar också med oss av vår kunskap om Internet. Det är vår övertygelse att öppet flöde av information och öppna standarder bidrar till långsiktigt stabil och skalbar utveckling av Internet och tjänster på Internet.

Vi har sedan länge haft en oskriven regel om våra ambitioner att dela med oss. .SE utvecklar system, programvaror och skriver eller ger ut publikationer för olika syften och ändamål. Ibland är det med syftet att förbättra inom vår egen verksamhet, ibland är det för Internetkollektivets fromma. Beroende på vilket syftet är behöver vi bestämma hur materialet ska hanteras, om vi ska använda det själva eller om vi fritt ska dela med oss av det till omvärlden. För att formalisera rutinerna kring när vi fritt ska dela med oss till andra så skrev vi ner villkoren för detta så att vi har en rutin som används för att fatta beslut i sådana frågor.

I februari 2009 tog.SE:s ledning beslut om vilka licenser som ska användas för dels utveckling av kod och dels för publikationer och motsvarande dokument på .SE. Valet för den senare kategorin föll på Creative Commons.

När det gäller Creative Common finns det ett antal olika licenstyper som kan användas. Dessa skiljer sig åt i fråga om hur frikostigt andra får återanvända materialet.

I allmänhet använde vi på .SE Creative commons licensen som på svenska heter Erkännande-Ickekommersiell 2.5 Sverige. I kort sammanfattning innebär det tillåtelse att dela, dvs. att kopiera, distribuera och sända verket, samt att remixa, dvs. tillåtelse att skapa bearbetningar under vissa villkor och förbehåll. Var och en bör förstås välja licensversion efter sina egna bevekelsegrunder. Vi kan i alla fall glädja oss åt att engagerade personer har tagit flera av våra publikationer och översatt till andra språk.

Vad ska du få läsa lille vän?

Publicerat av

Ett gästinlägg av Dan Engström, @konradkrabba från piratpensionat.se om hans motiv till att välja Creative Commons som licenssystem för sina verk. 
 
Dessa eviga byrålådor. Fulla av allsköns bråte. Nåväl, ut med skiten på golvet, här skall städas upp. Med ett brak landar mitt liv på hemmakontorets matta i form av en hög med smutsiga, trasiga, odefinierbara prylar. Ett gammal gummiband som fastnat i det där gulliga suddgummit som en gång luktade hallon. Postgiroblanketter till ett konto jag inte ens har kvar. En dammig näsduk med en grågrön fläck. Minst tre miniräknare som jag aldrig lyckades förstå. Trettiofyra Rubel. Ett urblekt kvitto, troligen på en av miniräknarna. Det enda som inte verkar finnas i högen är en fungerande penna.
 
Ibland är det där en fysisk aktivitet. Ja, alltså, att man faktiskt sitter där på knä och gör jobbet. Blir dammig om händerna. Får en säck med prylar som man inte vill slänga men inte vet var man skall lägga. Men ibland är det en mental övning. Man behöver tömma den där mentala byrålådan, full med gammalt skräp, för den är faktiskt inte så lockande att skriva för. Säkert har många med mig haft den inställningen länge – det vore kul att skriva men det är ohyggligt svårt att bli publicerad och den där mentala byrålådan … tja, vem orkar lägga ner kärlek och omtanke på en historia som bara blir liggande?
 
Men vet ni, historier vill bli berättade. Jag kan inte förklara det på annat sätt. En bra berättelse i mitt huvud kräver sin rätt att bli offentliggjord. Vid varje sådan insikt har jag tänkt något i stil med ”Tack för kaffet, hur skall det gå till har du tänkt dig?” Berättelsens svar har alltid varit att ”Det, käre vän, är ditt problem. Jag bara finns. Du har bara att skriva ner mig.” Men då skall man förbi en redaktör som letar efter tillräcklig bred litteratur, som säljer tillräckligt mycket. Men om berättelsen är bra då, tillräckligt bra för att förtjäna att möta en publik? Tack vare Internet och web 2.0 finns nu möjligheten. Jag låter alltså min berättelse skriva sig och slänger ut den på någon site någonstans, twittrar om den och håller tummarna. Kanske får jag reaktioner, kanske får jag synpunkter och kanske får jag en läsekrets. Urvalet av vad du skall få läsa sköts då inte av en redaktör som letar efter det som många tycker om, utan av mottagaren själv som råkar snubbla över sidan och som letar efter något till sig själv. Vårt samlade, tillgängliga kreativa skapande kan bara bli mer varierat av det. Om berättelsen är så bra som jag tror så sprider den sig.
 
Vänta lite nu. Berättelsen sprider sig? Hur skall jag kunna hålla koll på mitt material om den sprider sig utanför min umgängeskrets? Gissningsvis hjälper det inte att göra som skivindustrin och begränsa eller stämma sina kunder. Mäklaren mellan upphovsman och mottagare ju tappar större delen av sin funktion. Du som hittat till Creative Commons sverigesida vet att en Creative Commons-licens gör att jag som upphovsman har exakt den nivå av kontroll jag vill ha, och att den samtidigt ger dig som mottagare stor frihet att hantera materialet på ett sätt som du går igång på. Jag råkar nämligen tro att allt du gör med mitt material är bra för både dig och mig. Så allt jag skriver lägger på www.piratpensionat.se, tillgängligt för nedladdning, spridning, redigering och faktiskt nästan vad du vill. All konst har en eller flera lånade beståndsdelar. Varför inte skriva om slutet på min minimusikal ”Nära till Salt” och sätta upp den själv i ungarnas skola – jag kommer och kollar!
 
Vi har nu de tekniska möjligheterna att tokenkelt sprida vårt material från den dammiga högen på golvet. Tack vare Creative Commons behöver jag inte riskera att materialet är ute på drift, och du behöver inte riskera att jag stämmer dig bara för att du fick en cool idé vad du kunde göra med mitt material. Någonstans i mötet mellan stor spridning och god kontroll finns nyckeln till en god upplevelse för många.
 
Power to the People.

Söker svenska kulturskapare

Publicerat av

Creative Commons Sverige ska bedriva nordiska kulturprojekt tillsammans med Föreningen för Fri Kultur och Programvara (FFKP).  Mellan september 2010 – juni 2011 kommer vi att anordna en rad seminarier i vissa nordiska länder där vi kommer att berätta om Creative Commons, hur man använder den, när den skall användas, och få så många konstnärer, musiker, kulturskapare och andra att använda Creative Commons-licenser.

Vi kommer att anordna workshops i Danmark, Sverige, Norge, Island och på Färöarna. Workshopparna kommer att vara mellan april-maj 2011, men vi kommer att börja redan 2010 under FSCONS. Inför dessa workshops söker vi användare av CC licenser som kan vara ambassadörer… Känner du – eller du kanske själv är – en konstnär/fotograf/musiker som använder CC licenser i sin verksamhet?

I projektet arbetar Jonas Öberg (FFKP), Smári McCarthy (IS), Birita í Dali (FO), Christian Villum (DK), Mathias Klang (SE) och Gisle Hannemyr (NO). Finansieringen kommer från Nordiska kulturfonden och Kulturkontakt Nord.

Det finns ingen anledning att inte gå CC

Publicerat av

Vi på Creative Commons har öppnat upp för att ta emot gästinlägg om dina tankar, erfarenheter av att använda Creative Commons, som får första gästbloggare är Dr PO, en logistikforskare, som bloggar på Third opinon. Det här är en utökad version av P.O Arnäs inlägg Nu är jag också CC .

Jag har följt Kristina Alexandersons inlägg om Creative Commons med stort intresse och jag har sedan jag började blogga för snart ett år sedan konsekvent använt CC-licensierade bilder. Men jag har inte reflekterat över vad mina egna texter skulle kunna användas till.  Att någon skulle vilja referera/citera mig. Inte förrän nu.

För en tid sedan blev ett av mina inlägg översatt till ett annat språk utan att jag hade blivit tillfrågad. Min första reaktion var förvåning, lite smickrad, men mest förbryllad. Jag skrev ett inlägg ofrivilligt publicerad på ryska där jag berättade om vad som hade hänt. I kommentarerna till inlägget fick jag kontakt med översättaren och alla frågetecken rätades så småningom ut. Hans översättning var inte illa ment och saknade kommersiellt syfte.

Under resans gång hade jag många samtal på Twitter om hur man borde agera när man ställs inför liknande situationer. Jag fick många råd. Allt från att växla upp till full konflikt till att rycka på axlarna och gå vidare. Det fanns många uppfattningar men få svar.

Jag kommer från forskningsvärlden där plagiat är en career-breaker och där citat- och referenshantering är en del av hantverket. Om ett eller flera vetenskapliga verk bidrar till att skapa ett annat vetenskapligt verk (vilket är så det går till) gäller det att referera och att referera snyggt. Man tar helt enkelt inte formuleringar och bilder från någon annan utan att ange källa. Sunt förnuft och vanligt hyfs.

Eftersom jag själv använder en hel del bilder som är CC-licensierade funderade jag på om jag – som bloggar privat för mitt eget höga nöjes skull – skulle ha något att förlora på att licensiera min blogg under CC. Den berömda kärnan i pudeln var naturligtvis frågan om huruvida det är OK att själv använda CC-material och samtidigt hävda rättigheter. Jag bestämde mig för det som alla forskare inom ekonomi och företagande gör vid en dylik situation. Jag ritade ett fyrfältsdiagram.

CC-matris av P.O Arnäs CC (by)

Att inte använda andras CC-material och att samtidigt inte ”dela” [heller släppa något] är på sitt sätt OK. Men väldigt tråkigt. Hela nätkulturen bygger ju på att information delas, stöps om, kombineras och transformeras till något nytt.

Att använda andras CC-material men själv hålla på sitt är hyckleri. Det är tillåtet med inte särskilt snyggt. Inget för mig.

Att bara bjuda utan att själv dra nytta av andras material är också underligt, fast åt ”rätt” håll. Det blir en envägskommunikation som inte ger givaren särskilt mycket (annat än glädjen att få glädja).

Att ge och ta material på samma villkor är annorlunda. Den som blir citerad/refererad får cred och blir (förhoppningsvis) smickrad och nöjd av publiceringen. Kreatörens namn får spridning. Dessutom är det ju så att ju mer cred man ger andra, desto mer cred får man själv. En generell CC-kultur leder till en positiv uppåtspiral. Bra karma, helt enkelt.

Valet är för mig självklart. Jag vill fortsätta använda de grymma CC-bilderna som jag hittat online. Jag ville också att någon skulle kunna översätta ett av mina inlägg utan att jag skulle ropa ”plagiat”. Ju mer jag öppnar upp – desto fler kan tänkas vilja använda mina alster. Och det är av godo. Jag bloggar privat men gränserna mellan det digitala livet, det privata livet och yrkeslivet håller på att suddas ut. Jag är ju samma person oavsett om jag skriver ett blogginlägg, sitter på ett jobbmöte eller åker till IKEA med familjen. En god karma inom ett område påverkar även de andra. Det tror jag i alla fall…

Jag beslutade mig för att licensiera min blogg som CC BY-SA. (det betyder att jag ska ha cred och att eventuella omarbetningar skall ha samma licens som originalet).

NC (non-commercial) är svårt att avgöra eftersom var och varannan blogg har annonser idag. SA (Share Alike), däremot, såg jag som en ”vanligt hyfs”-klausul.

Som jag ser det finns det som privatbloggare ingen anledning att INTE CC-licensiera sig. Du kan på sikt öka din läsarskara och du får cred av alla som använder dina alster.

Du vill ju inte vara den som tar men aldrig bjuder igen, eller hur?

Public Domain Mark

Publicerat av

Intressanta nyheter från Creative Commons blog angående den nya Public Domain märkningen.

We are publishing today for comment our new Public Domain Mark, a tool that allows works already in the public domain to be marked and tagged in a way that clearly communicates the work’s PD status, and allows it to be easily discoverable. The PDM is not a legal instrument like CC0 or our licenses — it can only be used to label a work with information about its public domain copyright status, not change a work’s current status under copyright. However, just like CC0 and our licenses, PDM has a metadata-supported deed and is machine readable, allowing works tagged with PDM to be findable on the Internet. (Please note that the example used on the sample deed is purely hypothetical at the moment.)

Nu har Creative Commons öppnat upp för kommentarer och ber att få in kommentarer före Onsdag 18 augusti. Skicka in kommentarer till cc-licenses mailinglistan.