Ibland när jag pratar om Creative Commons frågar människor varför de ska dela med sig? Jag möter även detta bland forskarkollegor som undrar varför de ska sprida sina kunskaper utan belöning (genom att blogga eller använda sig av Open Access). Dessa är självklara frågor för den som är skolad i tanken om marknaden och marknadspriser. Det verkar till och med finnas en rädsla att det som ges bort utan ersättning saknar marknadsvärde och är därför mindre värdefullt. Och på en nivå stämmer detta – om vi enbart ser till direkt ekonomisk ersättning som skall utgå i varje mänsklig transaktion.

Om vi stannar i den tolkningen är allt givande sött, gulligt, mjukt i en värld av hårda ekonomiska kanter. Vi anstränger oss att bevara dessa tankar trots att vi vet att de egentligen inte stämmer. Redan 1923 publicerades The Gigt av sociologen Marcel Mauss. Hans forskning visade en värld där gåvor spelade en viktig roll i mänsklig beteende – men det handlade mycket om att skapa relationer och skulder hos andra. Den som ger har en förväntan av att få. Eftersom jag skriver detta 23 december är det en tolkning som är lätt att förstå.

Men det förklarar inte varför man online ger bort bilder, texter, arbete, filmer, musik mm till en okänd värld. Är tanken att vi kommer hjälpa till och bidra när givaren behöver något i framtiden? Knappast.

Det handlar om att se efter långsiktiga värden. Genom att ge bort sina alster (eller rättare, att utan betalning ge andra tillgång till sina verk) skapas inte direkta relationer.

Jag väljer att ge bort mycket av det som jag skapar för att öppna upp för en diskussion eller dialog med andra. Genom att inte bygga in en prisbarriär gör jag det som jag skapar mer tillgängligt för andra. Genom tillgängligheten blir jag mer synlig, genom ökad synlighet blir jag mer känd och inbjuden till att delta i fler sammanhang.

Om man vill försöka använda sig av marknadens språk så bygger jag mitt varumärke. Detta är sant, men det är en trång definition av det som jag gör.

Ett exempel: jag föreläser ofta för små grupper. Det tar lika lång tid att förbereda en föreläsning för en liten eller stor grupp men min kommunikativa genomslag är större om det som jag säger kommer ut till en större publik. När jag lägger ut mina presentationer på mitt slideshare-konto ökar jag möjligheten att andra ser mina tankar och idéer. Det ökar chansen för intressanta dialoger. Att föreläsa för en grupp med 8 studenter är bra men när några hundra ser på mina slides online känns arbetet jag lägger ner på en presentation mer värdefullt.

Jag ger inte för att jag ska få tillbaka samma sak från andra. Jag ger inte för att skapa en skyldighet hos andra. Jag ger för att sprida mina tankar.

Men varför dela under licenser?

Egentligen av samma anledning. Genom att använda mig av CC licenser ger jag andra möjligheten att sprida mitt arbete till en ännu större publik. Licenserna agerar som en signal att jag uppmuntrar spridandet. Jag vill ingå i flera dialoger med flera människor.

Om man väljer att dela med sig av sitt material är det därför självklart, för mig, att välja att hjälpa andra att sprida mitt material. Att dela med sig och samtidigt signalera ”inte sprid” är en konstigt kortsiktig strategi.

Jag märker det på mitt eget beteende. När jag hittar något som är bra, så vill jag dela med mig av det till andra. Om jag vet att det är tillåtet av upphovsmannen så blir delandet öppnare, bredare och mer glädjefylld.

Varför delar du?