Mathias ställde frågan ”Varför dela? Varför med CC” och alla har olika svar. Jag ställer frågan till de som jag kommer åt. Idag är det Dan Engström (@DrDanEng) som svarar.
Om mitt val av Creative Commons?
De allra flesta musiker, konstnärer och författare kan inte leva på att sälja frukterna av sin kreativitet. Så är det. Men alla vill bli sedda, hörda, lästa och upplevda. Alla vill nå en publik. Man vill beröra. Kanske få en reaktion. Men man vill inte nödvändigtvis sälja.
För mig som okänd författare finns det en möjlighet här. Jag vill sprida det jag gjort på enklast möjliga sätt, minska barriären för mottagandet så mycket det bara går. Det gör jag genom att dels erbjuda mitt material gratis, dels genom att ge mottagaren möjligheten att sprida det vidare. För att öka möjligheten till att beröra erbjuder jag dessutom möjligheten för mottagaren att ändra i materialet innan det sprids vidare. Om min drivkraft inte är att jaga varje krona i försäljning är det här smartare. Creative Commons är helt enkelt ett smartare val än Copyright som man väljer av hävd. Och om min drivkraft vore att jaga varje krona i försäljning så skulle Creative Commons ändå vara smartare ur mitt perspektiv, eftersom det här sättet bygger upp en krets av intresserade, en krets som är grunden till att jag kan ta betalt för annat än kärnmaterialet. Ge bort boken, sälj t-shirten, om ni förstår. Det är nämligen inte lätt att tränga igenom bruset för att kunna börja sälja sitt kärnmaterial.
Låt mig ge ett exempel. Jag har skrivit en bok, med musik. Om det inte vore för Creative Commons skulle den ligga som en klockren bästsäljare bland gemen i min byrålåda. Ni vet – det vore kul att skriva men det är så ohyggligt svårt att bli publicerad och den där byrålådan … tja, vem orkar lägga ner kärlek och omtanke på en historia som bara blir liggande? Men historier vill bli berättade.
Jag kan inte förklara det på annat sätt. En bra berättelse i mitt huvud kräver sin rätt att bli offentliggjord. Vid varje sådan insikt har jag tänkt något i stil med “Tack för kaffet, hur skall det gå till har du tänkt dig?” Berättelsens svar har alltid varit att “Det, käre vän, är ditt problem. Jag bara finns. Du har bara att skriva ner mig.” Men då skall man förbi en redaktör som letar efter tillräcklig bred litteratur, som säljer tillräckligt mycket. Men om berättelsen är bra då, tillräckligt bra för att förtjäna att möta en publik? Tack vare Internet och web 2.0 finns nu möjligheten. Jag låter alltså min berättelse skriva sig och slänger ut den på någon site någonstans, twittrar om den och håller tummarna. Kanske får jag reaktioner, kanske får jag synpunkter och kanske får jag en läsekrets.
Urvalet av vad du skall få läsa sköts då inte av en redaktör som letar efter det som många tycker om, utan av mottagaren själv som råkar snubbla över sidan och som letar efter något till sig själv. Vårt samlade, tillgängliga kreativa skapande kan bara bli mer varierat av det. Om berättelsen är så bra som jag tror så sprider den sig.
Vänta lite nu. Berättelsen sprider sig? Hur skall jag kunna hålla koll på mitt material om den sprider sig utanför min umgängeskrets? Gissningsvis hjälper det inte att göra som skivindustrin och begränsa eller stämma sina kunder. Mäklaren mellan upphovsman och mottagare ju tappar större delen av sin funktion. En Creative Commons-licens gör att jag som upphovsman har exakt den nivå av kontroll jag vill ha, och att den samtidigt ger dig som mottagare stor frihet att hantera materialet på ett sätt som du går igång på. Jag råkar nämligen tro att allt du gör med mitt material är bra för både dig och mig. Så allt jag och mina kompisar skriver, fotograferar, komponerar, spelar, sjunger och målar lägger vi på www.piratpensionat.se, tillgängligt för nedladdning, spridning, redigering och faktiskt nästan vad du vill. All konst har en eller flera lånade beståndsdelar. Varför inte skriva om slutet på min minimusikal “Nära till Salt” och sätta upp den själv i ungarnas skola – jag kommer och kollar!
Gillar du inte våra ackordföljder? Tycker du att dina rim hade varit bättre? Men så ändra dem då.
Vill du översätta Båtsman Bränning till Persiska? Hjälp till med det då.
Vill du sjunga in en ny text på Konrad Krabba (jag är stans polis) som hyllning till syrran på födelsedagen och lägga ut på youtube? Gör det.
Vill du sätta upp Nära till Salt som musikal på skolan? Gör det.
Vill du göra om alla våra dokument till fria format? Gör det.
Vi har nu de tekniska möjligheterna att tokenkelt sprida vårt material från byrålådan. De 99,9% av alla konstnärer och artister som inte lever på sin konst blir därmed vår egen lyckas smed. Tack vare Creative Commons kan många ta del av mitt material, jag behöver inte riskera att materialet är ute på drift, och du behöver inte riskera att jag stämmer dig bara för att du fick en cool idé vad du kunde göra med det. Någonstans i mötet mellan stor spridning och god kontroll finns nyckeln till en god upplevelse för många. Jag vill inte att du skall läsa min bok för att många andra gör det, jag vill att du kall läsa den för att du tycker om den. Och jag vill att det är du som avgör vad du skall få läsa, inte marknaden.
Power to the People.
Bilden (CC by-nc-sa) av Pernilla Bergling visar David på masten, ur Båtsman Brännings Piratpensionat.
Dan har skrivit om sitt val av Creative Commons som licenssystem för att dela sina texter tidigare. Du kan läsa om det i inlägget Vad ska du få läsa lille vän?
